Akryl på canvas, 40*50 cm

I Circle City fanns många märkliga hus, men inget som Blomhuset. Varje natt, då ljuset från fullmånen steg upp över taken, hände något märkligt. De vita blommorna som klättrade längs fasaden började lossna och sväva ut i luften, som mjuka stjärnor som inte ville ligga still på himlen.

Ingen visste varför, utom den lilla gumman som bodde på andra våningen. Hon var så gammal att ingen mindes när hon flyttade in, men hennes fönster lyste alltid svagt om nätterna. När månen var som mest full öppnade hon de höga smidda dörrarna, steg ut på trappan och viskade ord som ingen annan kunde förstå.

Då vaknade blommorna. En efter en lossnade de från väggen och började dansa i vinden, som om de följde hennes hemliga sång. Barnen i Circle City brukade stå en bit bort och titta, och de visste att den som fångade en av gummans svävande blommor fick önska sig något.

Men önskningarna slog aldrig in på det sätt man trodde. En pojke önskade sig ett helt berg av godis och glass, men fick istället en vän för livet. En flicka önskade sig vingar för att flyga från sina läxor, men fick istället nyfikenhet nog att upptäcka att hon faktiskt tyckte om att lära sig. Och ett barn önskade sig en ny cykel, men fick istället modet att säga ifrån när någon var elak.

Gumman log bara bakom sitt fönster. För hon visste att blommorna inte gav det man ville ha, de gav det man behövde.

Och än idag, när månen är full och natten är stilla, kan man se de vita blommorna sväva kring Blomhuset. Då vet man att gumman fortfarande vakar över Circle City.